Ekerö kyrka och Adelsö kyrka byggdes i samma generation, i slutet av 1100-talet, och båda restes som gårdskyrkor: den ena åt en stormansgård, den andra troligen åt kungens egen gård. Om deras äldsta historia berättar murarna förvånansvärt lite, eftersom nästan allt som syns i dag är senare medeltid eller 1800-tal. Det som verkligen går att belägga står i stället ristat i sten, i sakristian på Adelsö och i vapenhuset på Ekerö. Här går vi igenom vad som är dokumenterat om de två kyrkorna, och vad som bara är seglivad tradition.
Två gårdskyrkor från samma årtionden
Ekerö kyrka uppfördes i slutet av 1100-talet som gårdskyrka till stormansgården Asknäs, enligt Ekerö pastorats egen kyrkobeskrivning. Under 1100-talets andra hälft ersattes en äldre träkyrka av en liten gråstenskyrka med långhus, ingång i sydväst och ett lägre, smalare kor med absid. Stockholms läns museum daterar den första stenkyrkan likadant. Socknen låg under medeltiden i Strängnäs stift, och själva ön Ekerö räknades då till Södermanland.
Att en träkyrka föregick stenkyrkan stöder pastoratet med ett indirekt argument: en runsten vid Bogesund i Vaxholm, som pastoratet daterar till 1080-talet och som ska berätta om en man som dött på Ekerö och begravts på kyrkogården. Argumentet håller bara delvis. Inskriften, U 170, säger mycket riktigt att mannen är begravd i kyrkogården, men platsnamnet återges i Samnordisk runtextdatabas som Eikra, inte som Ekerö. Att Eikra ska vara Ekerö är alltså en tolkning, inte något inskriften själv slår fast.
Adelsö kyrka uppfördes under 1100-talets senare del med långhus, smalare kor och möjligen en absid. Det framgår av Stockholms stifts kulturhistoriska karakterisering av kyrkan, som också pekar ut det som gör Adelsö annorlunda: kyrkan tillkom möjligen på initiativ av kungen, för att fungera som gårdskyrka till den intilliggande kungsgården på Hovgården och samtidigt som sockenkyrka. Även här föregicks stenkyrkan sannolikt av en träkyrka, men av den har man inte påträffat några spår.
Avståndet mellan de båda kyrkorna är drygt 15 kilometer fågelvägen, räknat från de koordinater Samnordisk runtextdatabas anger för runinskrifterna i respektive kyrka. De ligger alltså i var sin ände av kommunen, och de nås på helt olika sätt: Ekerö kyrka via landsvägen, Adelsö kyrka via färja. Kommunens tredje medeltida kyrka, rundkyrkan på Munsö, beskriver vi i vår guide till öarna i Mälaren.
Vad murarna faktiskt bevarar
Båda kyrkorna byggdes om kraftigt under senmedeltiden, och i båda fallen är det ombyggnaderna, inte originalet, som möter besökaren.
På Ekerö revs det trånga absidkoret omkring 1300 och långhuset förlängdes österut med ett stort kor och en sakristia i norr. Mot 1400-talets mitt välvdes kyrkorummet med fyra tegelvalv, och i samband med valvslagningen uppfördes tornet. Omkring 1480 kom ett vapenhus framför sydingången, och kyrkorummet försågs med kalkmålningar av en mästare som stod nära Albertus Pictors verkstad. Ett åsknedslag 1647 brandskadade kyrkan. Under 1680-talet revs vapenhuset, korsarmar av tegel uppfördes med gravvalv för Erik Lindschöld och Joel Gripenstierna, och tornet fick en ny huv som ändrades igen på 1790-talet. Det är den siluetten som syns i dag.
På Adelsö tillkom sakristian under 1300-talet, tornet i väster under 1400-talets förra hälft. Vid 1400-talets slut utvidgades koret och fick stjärnvalv, och kyrkan fick därmed salkyrkans form. Samtidigt uppfördes ett vapenhus av trä i söder. Kvar av den ursprungliga byggnaden är enligt Stockholms stift långhusets sidomurar och väggen mellan koret och sakristian. Tornet byggdes om vid 1700-talets mitt av byggmästaren Petter Holm, och vid renoveringen 1823 revs det medeltida trävapenhuset, varvid nuvarande entré i väster togs upp.
Runstenarna i Adelsö kyrkas sakristia
Stockholms stift noterar kort att sakristian bevarar två runstenar. De två har mycket olika historia.
Den ena är U 1, som sitter inmurad i sakristians norra vägg, upp och ned, så att ristningens nedre del vänder uppåt. Den låg tidigare som tröskelsten mellan kyrkan och sakristian, och 1680 angavs dess plats just som sakristitröskeln. Först under 1800-talet flyttades den från golvet till väggen. Ytan är därför slät och glatt av långvarig trampning, och stora delar av ristningen är helt bortnötta. I Sveriges runinskrifter, band 6, Upplands runinskrifter del 1, utgiven av Elias Wessén och Sven B. F. Jansson, översätts den bevarade texten till »Eskil lät resa denna sten efter . . ., sin fader, en god bonde(?).« Frågetecknet är utgivarnas eget, och det står där av goda skäl: inskriftens slut har diskuterats i tre hundra år utan att någon läsning blivit säker.
Den andra stenen kom in i kyrkan så sent som 1920. Det är U 10, hittad 1920 på åsen norr om gården Dalby på Adelsö, där det ligger ett gravfält, och därefter förd till kyrkan där den nu förvaras i sakristian. Den är intressant för att läsningen har förbättrats i efterhand. Wessén kunde 1943 bara tolka de sex första runorna, »Efter Öpir«, och skrev rakt ut att han inte fått språklig mening i resten. Samnordisk runtextdatabas återger i dag hela raden som »Aft Øpi standi stæinn saʀ ok Lokki(?) gærði …«, med hänvisning till en läsning av runologen Magnus Källström från 2007, och översätter den till engelska som »May this stone stand in memory of Œpir, and Lokki(?) made …«.
En tredje sten fanns en gång utanför kyrkdörren. U 2 är i dag förstörd och försvunnen, och känd enbart genom Johannes Bureus uppteckning på 1600-talet. Peringskiöld beskrev den som en stor kullfallen runhäll av rödaktig sten utanför vapenhusdörren, förbränd och sönderslagen av en vådeld i det trävapenhus som stod där fram till 1823. Wessén och Jansson återger Bureus text som »Ofeg och . . .-björn de läto resa dessa stenar efter Ambjörn, sin fader. Gud hjälpe hans själ!«
Ansgar och de tre och ett halvt seklen
Adelsö kyrka beskrivs ofta som en plats med koppling till Ansgar och den första kristna missionen. Här är det värt att vara noggrann, eftersom påståendet kan vara sant i en mening och ändå vilseleda i en annan.
Ansgars första besök i Birka skedde enligt Historiska museets Birkaportal år 830. Samma källa framhåller att det är en missuppfattning att Ansgar förde kristendomen till Birka, eftersom kristendomen redan var känd på platsen vid tiden för hans första besök. Adelsö kyrka byggdes i slutet av 1100-talet. Mellan de två händelserna ligger alltså omkring 350 år. Ingen som var med när Ansgar kom kunde ha sett kyrkan, och ingen som byggde kyrkan hade träffat någon som mindes missionen.
Något arkeologiskt samband finns inte heller. Historiska museet konstaterar att den kyrka som ska ha funnits i Birka fortfarande återstår att lokalisera arkeologiskt, trots att flera platser på Björkö har föreslagits och en av dem grävdes ut redan 1932 utan resultat. Ingen byggnad, ingen grund och ingen sten binder alltså ihop missionstidens Birka med den kyrka som står på Adelsö.
Det som däremot är belagt är geografin. Björkö, Adelsö och kungsgården på Hovgården hörde ihop i vikingatidens maktlandskap, och det är sammanhanget som gör kyrkans läge intressant. Runstenen U 11, Hovgårdsstenen, ligger enligt Sveriges runinskrifter omkring 125 meter nordost om kyrkan, ett avstånd som stämmer på metern när man räknar mellan koordinaterna i runtextdatabasen. Den är ristad åt en kung och dateras till 1070-talet. Bakgrunden till hela det landskapet går vi igenom i vår guide till Birka och Hovgården. Kopplingen mellan Adelsö kyrka och Ansgar är alltså en fråga om plats, inte om kontinuitet.
Sex fragment av en signerad runsten på Ekerö
Ekerö kyrka har inga hela runstenar, men desto fler bitar. Riksantikvarieämbetets lämningsregister redovisar flera fragment som hittats i och kring kyrkan, och de kommer inte från samma sten.
Ett fragment påträffades 1981 ovanpå den södra bogårdsmuren, mitt för kyrkans södra portal. Det mäter 53 gånger 60 gånger 21,5 centimeter, bär en runslinga med 16 eller 17 runor, och Runverket lät ta det ur muren och ställa in det i kyrkans vapenhus. Två mycket små fragment låg med ristningsytan nedåt i den övre delen av den östra kyrkogårdsmuren, det ena bara 10 gånger 8 gånger 4,5 centimeter stort. Registret noterar att lagringsskikten i dem är olika, varför de sannolikt inte hört till samma sten, och att de dessutom avviker från två tidigare kända fragment. Ytterligare tre bitar hittades 1952 i marken nära prästgården och visade sig ha fullständig passning mot varandra.
Den mest talande av Ekerös runstenar är U 405. Den finns bevarad i sex fragment: två i vapenhuset och fyra deponerade i Sigtuna museum. Stenen hade tidigare förts till Sigtuna, och två av fragmenten kom fram vid restaureringen 1952. Samnordisk runtextdatabas normaliserar inskriften till »Loðinn [le]t ræisa st[æin] … faður s[inn] … [si]nn(?). Guð hialpi and hans. Þorbiorn hiogg.« och översätter den till engelska som »Loðinn had the stone raised … his father … May God help his spirit. Þorbjǫrn cut.«
Ekerö pastorat återger samma sten på svenska som »Loden lät resa stenen……. Gud hjälpe hans själ«. Den återgivningen utelämnar två saker. Databasens normalisering talar om hans ande, inte hans själ, och framför allt slutar inskriften med en signatur: Torbjörn högg. Vi vet alltså namnet på den som beställde stenen, på den som mindes sin far, och på den som höll mejseln. Det är ovanligt mycket för ett par avslagna bitar sandsten.
Ingeborgsstenen, och en gissning som blev sanning
Inne i kyrkan står Ekerös märkligaste sten, gravhällen U 15, kallad Ingeborgsstenen. Den är av rödaktig sandsten, mäter enligt Sveriges runinskrifter 1,27 meter i längd, och bär en runinskrift längs stenens övre kant. Under inskriften sitter ett likarmat kors av Sankt Georgs-typ, vars övre korsarm är krönt av en krona.
Det ovanliga är språket. Runorna stavar latin, inte fornsvenska: »iggeborg : filia : ermundi • iacet : hic :«, alltså Ingeborg, Ermunds dotter, vilar här. Korset har blivit en symbol för Ekerö kyrka och återfinns på kyrkans textilier. Stenen dateras av pastoratet till 1100-talets andra hälft.
Vem Ingeborg var är en helt annan sak. Johan Peringskiöld förmodade på 1700-talet att hon var Jon jarls hustru, alltså den Ingeborg som enligt Erikskrönikan flydde i roddbåt från Asknäs sedan hennes man dödats där. Wessén och Jansson kommenterar den kopplingen torrt: det var givetvis frestande för den gamle antikvarien att tro att man hade hennes gravvård i behåll. Deras egen datering vilar dessutom på ett annat antagande, att inskriftens Ermund är densamme som en Hermundus i Botvidslegenden, och de skriver ut att slutsatsen bara gäller om det antagandet är riktigt. Identifieringen av Ingeborg är alltså en förmodan från 1700-talet, inte ett belägg, precis som Ansgar-kopplingen på Adelsö.
Stenen har inte alltid stått där den står nu. Vid renoveringen 1880 och 1881 bröts den upp ur korgolvet, och 1883 medgav kyrkostämman att den fick förvaras i Statens historiska museum, i samma veva som församlingen sålde merparten av sina medeltida inventarier. Den är sedan dess återförd till kyrkan. Pastoratet placerar den i Lindschöldska gravkoret, medan Samnordisk runtextdatabas anger vapenhuset som placering, så den som söker den kan behöva titta på två ställen.
Att se kyrkorna på plats
Båda kyrkorna är församlingskyrkor i bruk, inte museer, och öppettiderna följer verksamheten. Kontrollera aktuella tider hos Ekerö pastorat innan du åker, särskilt om du vill komma in i sakristian på Adelsö, som inte är en del av kyrkorummet.
Ekerö kyrka ligger vid Ekeröfjärdens norra strand, med en allé av äppel- och päronträd fram till kyrkan och Asknäs gård intill. Adelsö kyrka ligger mitt i fornlämningsområdet, med storhögarna på ena sidan och ruinen efter Alsnö hus nere vid stranden nordost om kyrkan. Till Adelsö tar du dig med den fria vägfärjan Adelsöleden från Munsö, och hur du kommer ut till öarna över huvud taget beskriver vi i Ta sig till Ekerö.
Går du dit med runstenarna i tankarna blir besöket ett annat. Det du ser är inte en obruten linje från missionstid till nutid, utan tvärtom en serie återanvändningar: en minnessten som blev tröskel, en annan som blev byggnadsmaterial i en kyrkogårdsmur, en tredje som brann upp i ett vapenhus. Kyrkorna bevarade sitt eget förflutna av misstag, genom att bygga in det.