Färingsö är den största av Mälaröarna i Ekerö kommun och den del av kommunen där jordbruket fortfarande syns tydligast i landskapet. Tillsammans med grannön Eldgarnsö bildar ön dessutom Sveriges näst största ösammanhang i inlandsvatten, efter Selaön i Strängnäs, enligt SCB:s kartering av landets öar. Öppna åkrar, alléer och gamla gårdar möter dig längs vägarna, och mitt i denna jordbruksbygd växte under sent 1800-tal ett helt annat samhälle fram: ett stenhuggarsamhälle byggt kring Stockholms stads största stenbrott. Den här guiden fördjupar sig i Färingsös historia, från åkermarken till berget som sprängdes bort bit för bit. Läget bland öarna beskriver vi i Öarna i Mälaren.
Åkermark, alléer och kungliga ägor
Färingsö kallas ofta även Svartsjölandet, efter det kungliga Svartsjö. Vid mitten av 1300-talet bytte kung Magnus Eriksson till sig Svartsjö och lät bygga en befäst gård, och godset räknas i dag som en av landets äldsta kungsgårdar, enligt Statens fastighetsverk. Den kungliga närvaron satte sin prägel på hela ön. I Ekerö kulturmiljöprogram beskrivs Färingsö som en ö där gårdarna är mindre än på kommunens övriga öar, och där det vid sidan av Svartsjö slott bara finns en enda stor gård: Alby herrgård. Det förklarar delvis landskapsbilden än i dag, ett öppet och finmaskigt jordbrukslandskap snarare än ett fåtal stora gods. Svartsjö slotts egen historia, från Gustav Vasas renässansborg till dagens rokokobyggnad, finns utförligare beskriven i Öarna i Mälaren.
Jordbruket lever kvar på ön genom aktiva gårdar, och i kommunen som helhet är jord- och trädgårdsbruk enligt samma kulturmiljöprogram den näring som kommer närmast efter servicesektorn, med stora trädgårdsodlingar och växthus runt om på öarna. Den som cyklar eller kör genom Svartsjölandet möter alltså två skikt samtidigt: det gamla odlingslandskapet och yngre verksamheter som fortsatt att använda jorden.
Stenhamra: från tomt berg till stenhuggarsamhälle
Öns största tätort, Stenhamra, har en historia som skiljer sig helt från resten av Färingsö. År 1884 köpte Stockholms stad ett granitberg med sluttningen ner mot Långtarmen, det vattendrag som skiljer Färingsö från Ekerön, för att i egen regi kunna hugga sten till huvudstadens gator, torg och kajer. Marken köptes av en bonde i den närbelägna byn Stockby, och platsen valdes framför allt för att den låg intill vatten, eftersom sjötransport vid den tiden var det enda realistiska alternativet. Det framgår av den kulturhistoriska värdebeskrivning som Ekerö kommun låtit ta fram för stenhuggarsamhället och av Stockholms läns museums dokumentation av Stenhuggarebyn.
Eftersom marken var obebyggd fick staden bygga ett helt samhälle från grunden: personalbostäder med uthus, en kombinerad chefsbostad och kontorsbyggnad, stall, magasin, skola, konsumtionsbutik, dansbana och musikpaviljong. En intern järnväg gick mellan brottet och en ångbåtsbrygga vid vattnet, där stenen lastades på pråmar för färden in till Stockholm. Fram till 1919 var Stenhamra stadens största stenbrott och huvudstadens främsta leverantör av gatsten, och brottet hade omkring 100 anställda, enligt Stockholms läns museum. När de moderna beläggningsmaterialen kom minskade efterfrågan på gatsten, och verksamheten lades ner 1937. Under de 53 driftsåren beräknas omkring en miljon ton granit ha brutits, enligt Ekerö kommuns besöksguide Upplev Ekerö.
Riksantikvarieämbetet har utsett Stenhamra till riksintresse för kulturmiljövården (AB 28). Motiveringen lyfter fram en industrimiljö som visar hur ett välordnat industrisamhälle kunde organiseras och byggas upp vid 1800-talets slut, en industri som enligt samma motivering har sin förklaring i det stora behovet av gatsten i samband med utbyggnaden av Stockholms innerstad.
En fornborg som sprängdes bort
Innan stenhuggarna kom hit fanns på samma berg, som kallats både Bålberget och Vårdberget, en fornborg från järnåldern. Merparten av lämningarna efter den försvann med stenbrytningen, och berget användes troligen under samma period också för en vårdkase, enligt Ekerö kommuns värdebeskrivning. Enligt Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister Fornsök (lämning L2015:7326, RAÄ-nummer Sånga 20:1) var borgen ursprungligen omkring 390 gånger 180 meter, men vallresterna finns i dag bara kvar på kantdelarna av det som beskrivs som ”det nu nästan helt bortsprängda Vårdberget”, och borgens utsträckning går inte längre att fastställa. Kvar ligger tre starkt raserade vallpartier av skärviga stenar, det kortaste omkring tolv meter långt och det längsta omkring hundra. Sprängningarna för stenbrottet raderade alltså på köpet ut det mesta av en lämning som var långt mer än tusen år äldre, ett tydligt exempel på hur industrihistorien och forntidshistorien krockar rakt av på samma plats.
Stenhuggarbyn i dag
De två flygelhusen i det som i dag kallas Stenhuggarbyn kom inte från Färingsö från början. De monterades ned vid Huvudsta stenbrott i Solna, som ansågs uttömt och avvecklades samma år som Stenhamra anlades, 1884, och återuppfördes här tillsammans med redskap och maskiner. Många av arbetarna flyttade med, och en del kunde bosätta sig i samma lägenheter som tidigare. Stockholms stad lät stenhuggarna bo kvar även efter nedläggningen 1937, och flera bostäder blev med tiden fritidshus som hyrdes ut. Sedan 2009 ägs Stenhuggarbyn med tillhörande stenbrott av en bostadsrättsförening.
Bebyggelsen är i dag ovanligt välbevarad, med bostadshus, uthus och magasin kvar i stort sett som de en gång byggdes, och den dramatiska brottsmiljön med sina två vattenfyllda dagbrott har använts som sceneri i flera filmer, musikvideor och reklamfilmer. Både Ingmar Bergman och Lasse Hallström har filmat här, och scener ur Pippi Långstrump och Bröderna Lejonhjärta har spelats in på platsen. Du kan gå en markerad promenadslinga med informationsskyltar genom området, se Upplev Ekerös sida om Stenhuggarbyn och stenbrottet för vägbeskrivning och aktuell information innan besök.
Vill du se Stenhamra i sitt sammanhang bland de andra öarna, eller planera hur du tar dig hit, finns det i Ta sig till Ekerö och Bad och natur på Mälaröarna.